Jag skrev en novell imorse till Brigitta Underhand. Tror att de flesta hört talas om honom. Känd via YouTube iaf. Jag har skickat den till honom, men tänkte ändå lägga ut den här också. Hoppas ni gillar den!


Historien
om Brigitta

Vinden slår mot mitt ansikte. Det är mörkt. Jag går genom
snön, och kylan känns igenom mina stövlar. Runt om mig hörs hovar som slår mot
marken, men jag ignorerar dem. Hästar har aldrig varit min grej. De är läskiga.
Stora varelser med tänder som skulle kunna göra mig illa. När Amanda ville att
jag skulle flytta hit så tänkte jag att det var bra, snygga tjejer överallt i
tajta ridbyxor. Men aldrig hade jag anat att det skulle finnas så mycket
hästar.

Jag får syn på en flicka som rider på en häst. Flickan
har blont hår som fladdrar i vinden. Det ser ut som om hon ridit länge, men vad
vet jag?

Flickan får syn på mig. Hon rynkar ögonbrynen, men rider
mot mig. Jag backar när hästen kommer nära. För nära. Jag ser dess tänder när
den frustar.

”Var är din häst?”, frågar flickan.

”Ja-jag har i-i-ingen hä-st.”, stammar jag. Rädslan för
hästen paralyserar mig.

”Kom igen.” Hon himlar med ögonen. ”Du är på Jorvik,
hästarnas paradis.” Flickan studerar mig. ”Du är rädd för hästar.”

”Nej, absolut inte!” Jag försöker låta självsäker.

”Ljug inte. Men varför är du ute i snön, mitt i natten?”

”Jag gömmer mig.” Fan. Det var inte meningen att säga
det.

”Gömmer dig för vem?” Hon ser misstänksam ut.

”För mina fans. De är överallt.”

”Dina fans?”

”Ja. Jag gjorde en video med Amanda Lightfield en gång,
där jag red på en lasagne… oj nej, jag menar en häst. Den blev populär och nu
är jag här.”

Flickan kväver ett skratt. ”Och var är din lasagne, eller
förlåt häst, nu?”

”På hästön. Den blev livrädd för mig när jag försökte
mata den med nyårsraketer, så jag skickade iväg den.”

”Men om du nu ridit förut, hur kommer det sig att du är
livrädd för hästar nu?”

”Jag är inte rädd. Din häst var så nära bara…”

”Jag vill testa den teorin. Kom, jag tar med dig till
mitt stall. Du ska få rida på en av mina snällaste hästar, Promise.”

”Har du flera hästar? Är inte de typ dyra?”

”Ja jag har flera hästar. Och nej, de är inte typ dyra.
De är dyra.”

***

Flickans stall doftar häst. Hon har tio hästar. En av
dem, svart som natten, lockar mitt intresse. Jag har bara sett ett fåtal svarta
hästar. Men av de jag sett har jag kommit fram till att om man ska ha häst ska
de vara svarta. Punkt slut.

Flickan ställer in sin häst i en av sina… boxar heter de
va? Sedan tar hon av snöret på hästen och fäster det på den svarta hästen.

”Detta är Promise.” Hon tittar konstigt på mig. Hon
räcker mig snöret. ”Ta tyglarna. Du vet väl hur man kommer upp?”

”Tyglarna?”

”Dessa som jag håller i. Eller förresten, jag håller i
dem medans du sätter dig i sadeln.”

Jag tittar osäkert på hästen. Sadeln? Vilken är det? Det
måste vara sätet där…

Jag tar tag i hästens hår. Flickan stoppar mig. ”Stopp!
Du tar inte tag i manen! Då gör det ont på den. Kom så jag ska visa dig.”

Flickan skjuter undan mig och visar hur jag ska göra.
Sedan flyttar hon på sig. ”Din tur.”

Jag härmar henne och tar mig klumpigt upp på hästen.

”Smidigt.”, säger hon med sarkasm. ”Du kan skritta i
mittgången bara.”

”Skritta?”

”Herregud. Du kan verkligen ingenting. När hästen
skrittar så går den. Alltså att den bara går, långsamt och stadigt.” Hon visar
mig hur jag ska göra för att få hästen att gå.

Höjden gör mig osäker, men jag lyckas ändå hålla mig på
plats. Väggen på andra sidan stallet närmar sig. Jag vet inte hur man stannar. ”Eh,
stopp hästen!”, säger jag i panik.

Flickan springer fram och får hästen att stanna. Hon
hjälper mig ner. ”Vad heter du? Jag heter Emelie, men du kan kalla mig Emlan.”

”Jag heter Brigitta.”

Hon ser förvånad ut. ”Men du är en kille. Brigitta är ett
tjejnamn.”

”Mina föräldrar ville att jag skulle vara en tjej, men
när det visade sig att jag inte var det blev de besvikna. Antar att det var
deras hämnd, att ge mig ett tjejnamn.”

Och det var så jag började rida. Emlan gav mig Promise
och nu hjälper vi Jorvikborna med sysslor. Förbannat tråkigt egentligen, de kan
verkligen inte göra något själv. Ibland hänger även Emlans kompis med, Montana,
och gör uppdrag. Nyss, för inte så länge sedan öppnade Epona. De som bor där är
inte riktigt lika lata som alla andra. Men lata är dem ändå. Det verkar som att
det är avtalet när man bor på Jorvik. Var så lat som möjligt, och låt de andra
slava för dig. Jag ska fråga rådsman imorgon.